Caniche

Först trodde jag att det var ett dåligt skämt, att jag missat att vara på brukshundklubben för en massa dravel. Det första som händer på föredraget är att man får höra exakt samma sak en gång till, samma sak som man hörde sist man satt i samma aula och höll på att somna. Men sen så kommer en annan av chefer och börjar väldigt djupgående berätta om loggan och typsnittet som används. Loggan för skolstaden helsingborg då. Jag trodde det var ett skämt, har de inget annat att göra om dagarna än att diskutera och analysera vilka typsnitt som ser kaxiga ut och hur de kom fram til färgen. Det tyckte jag var skandal, dessutom kastade han ut kuddar med loggan på och ordet talang, alla fick sedan ett sådant örngott...

Hade det inte varit för den sista talaren så hade jag gått hem och spytt galla över tillställingen.

Den sista talaren var ingen mindre än David Lega, paraolympicern och mångsysslare. Han var helt otrolig, han rullade runt på sin rullstol och skämtade om sitt handikapp men hela tiden fanns det en menning med det, visdomsord och sanningar och ahaupplevelser duggade tätt, utan att trampa på linjen till präktighet. Han var otrolig, man skrattade och rös på samma gång. Han fick en att vilja kämpa lite till på jobbet att våga lite mer i bemötande och att vara glad. Han sa att många frågade honom varför han alltid var glad och han tyckte inte att det var konstigt när han fick applåder för att skriva sitt namn på overheaden med munnen. Inget konstigt för honom för det har han gjort alltid...

Han blev min idol igår!!!